Here we go again!

 
De senaste två dagarna har varit så där riktigt bra. Det har egentligen inte hänt så mycket men allting har bara kännts så himla bra. Det är de små sakerna som gör skillnad. De kan påminna mig om något som jag verkligen saknar där hemma och får mig att längta hem så mycket att det gör ont men framförallt så brukar de förgylla mina dagar och få mig att känna mig som om jag verkligen hör hemma här. De senaste dagarna har dessa små saker varit att jag pratat med en massa nya människor, att mina familjemedlemmar här har fått mig att känna mig älskad och som en av dem och att jag gjort bra ifrån mig både i skolan och på fotbollsplanen.
 
Jag trivs verkligen i skolan även fast allting är väldigt annorlunda och fortfarande lite ovant. Man är så mycket mer självständig och fri i skolan hemma. Här lämnar vi in varendaste liten läxa och till och med våra anteckningar. Man får heller inte gå ut ur klassrummet tills klockan ringer även om vi är klara med allt vi behöver göra en halvtimma innan lektionen tar slut. Sådana saker är lite jobbiga men jag börjar ändå vänja mig. Den här veckan har vi inte haft så mycket läxor så det har varit skönt. Måndag och tisdag hade vi match och vi vann båda. I går kväll så åkte vi också till min favorit restaurang Costa Vida och åt middag efter att alla vi tre barn hade spelat match.
 
Idag så hade vi träning och jag är nu helt utpumpad. Vi sprang och sprang och sprang. Först så sprang vi upp och ner för läktarna och gjorde lite snabbhet och styrka. Sedan så sprang vi en massa rusher på friidrottsbanan. Efter det hade vi träning med boll men så fort vi gjorde något vår coach inte var nöjd med eller om han tyckte att vi inte var koncentrerade nog så antingen sprang vi allt vad vi kunde ca 200 m och sprang vi inte tillräckligt fort, ja då fick vi springa igen. Jag var helt slut efteråt men det kändes så bra. DEn känslan efter ett riktigt hårt träningspass när man känner att man gett allt är så skön! När vi kom hem så hann jag bara äta och duscha innan vi åkte till kyrkan. Om ca 1 månad så är det  re-dedication of the temple här och det firar dem med att alla ungdomar från tre st stater (Idaho, Utah och en till) ska samlas på en stor arena för att sjunga och dansa för The Prophet. Det är världens största grej ich väldigt speciellt och ärofyllt för alla mormoner. Han är nämligen den högst uppsatta inom den mormonska kyrkan och näst under Gud. Så varje onsdag från och med idag så ska vi öva in en dans som vi ska dansa där. Vi ska dansa Charleston och det var faktiskt väldigt kul. Mycket roligare än jag todde. Så vi får se hur detta går! Jag vill ju inte göra bort mig inför President Monson eller alla andra 50 000 som kommer att vara där!
 
 
Jättepeppad och taggad blev jag nu av någon anledning. Aja, I'm just gonna embrace it och så får jag hoppas att jag känner likadant imorgonbitti! Troligtvis inte...
 
 

Kommentarer
Postat av: Din bestis N

Vad härligt att du har det så bra! Är stolt över dig min vän! <3

Svar: Kan fortfarande inte fatta att vi är här!!!<3
Mikaela Gillesén

2012-09-27 @ 07:25:09
Postat av: Kerstin K

Låter toppen Mickan! Det är du värd! Stor kram <3

Svar: åh tack! karm<3
Mikaela Gillesén

2012-09-27 @ 08:19:49
Postat av: Marie Gillesen

Härligt❤❤❤Njut av känslan. Mammis❤

Svar: Det ska jag!kram<3
Mikaela Gillesén

2012-09-27 @ 21:41:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0