C’est Magnifique!



Mina vänner och jag har ett sjukligt beroende but can you blame us? He's adorable. So prefect...

The key to hapiness is excitement for the future

Imorgon är det exakt en månad kvar tills jag står där på landvetter och säger hejdå till min familj. 30 dagar tills jag lämnar allt och alla. Just nu kl 21.51 den 23 juni känns det rätt bra. Jag är supertaggad och sugen på att åka men man vet aldrig hur jag känner imorgon. Jag är rätt så kluven i frågan hur jag känner inför det hela nuförtiden.

Igår var det midsommar och det regnade som vanligt. Jag hade det trevligt men jag måste erkänna att jag saknade små grodorna runt midsommarstången ändå haha:) Jag var med en kompis i Partille och höjdpunkten den kvällen var underligt nog inte när vi nästan brände upp partytältet när vi skulle grilla eller när regnet öste ner när de skulle spela kubb, utan det var när jag och min kompis Nathalie som också skall åka iväg träffade en annan future utbytis. Hon hette Annika och skall också till USA nu i sommar. Det är alltid kul att snacka med andra som skall åka för man har ju så mycket gemensamt. Förväntningar, frågor, rädslor, ja helt enkelt massor av saker som ingen annan riktigt kanske förstår eller har ett intresse att diskutera, vilket är förståeligt. Besök gärna Annikas blogg här: http://annikasamerika.blogg.se/

För några dagar sedan så fick jag reda på vilket av de två EF camp som jag skall till och det blev Bryant University i Smithfield, Rhode Island. Jag ser enormt mycket fram emot camp för alla säger verkligen att det var hur kul som helst. Man håller till på campus och EF-utbytisar från världen bor tillsammans i dorms. Man har lektioner från kl 9.00 till 15.00 och sedan på¨eftermiddagarna så får man prova på massor av olika typisk amerikanska aktiviteter ( typ sporter och annat kul9 och så är en liten dagtripp till Boston inplanerad. Det verkar även vara så att man har en slags mini-graduation och Prom hihi:) Efter camp den fjärde augusti så åker jag till min värdfamilj! Vad som gör mitt första möte med dem ännu mer nervöst och spännande är att den äldsta dottern i familjen kommer att gifta sig dagen innan och den fjärde augusti så kommer det att vara en stor mottagning i familjens trädgård med alla deras vänner och hela tjocka släkten. Min värdmamma uttryckte sig ” It will maybe be a little overwhelming for you to meet everybody like that but we think it's nice for you to get to know the whole family right away!”. Vad svarar man på det? hopefully it will be overwhelming in a good way? Or just super scary and embarrassing!. Aja det blir säker kul! Familjen Johanson verkar vara helt underbara och det skall bli så spännande att få träffa dem!

Before I die

Jag älskar verkligen alla dessa bilder. Man tror att man varit ensam om en önskan i livet. Någon dröm som man haft innerst inne och alltid velat leva ut men aldrig pratat om för att den antingen är så orealistisk eller bara oerhört löjlig . Sedan går man in we heart it och så ser man en sådan här bild och utbrister "Men va?! Är det nån mer än jag av alla 6 miljarder människor som alltid velat ha en walk-in closet!". Sedan inser man att man är jättetöntig som trott att man varit så speciell och annorlunda men man sparar ändå bilden och lägger upp den på sin blogg i hopp om att folk som läser bloggen ska tro att man gjort den själv och bli jätteinspirerade.

Det finns så oerhört många av dessa saker som jag vill göra innan jag dör. Stora och små saker men de är minst lika viktiga. Det är viktigt att kunna drömma sig bort och jag är mycket bra på detta. Jag och mina kompisar brukar alltid bygga upp drömliv för varandra. Scenarior för hur vårt liv ser ut om 15 år när vi är rika, snygga och framgångsrika. Jag vet att chansen för att jag skall bli en känd avdokat som bor i en takvåning på Upper East Side med min man Justin Bieber är så otroligt minimal att den är försummbar. Ändå vill jag någonstans inom mig inte ge upp hoppet. Nu när jag åker hoppas jag att jag kan få stryka några av dessa drömmar från min lista. Kanske inte den om att flytta till New York (jag skall ju bo en bit därifrån heheh) men det är faktiskt inte omöjligt att jag under mina 10 månader hinner äta mig igenom alla Ben & Jerry smaker som finns.





Sommarlov!!!

Nu har jag äntligen sommarlov och det är bara ca 37 dagar kvar tills jag lämnar landet. Jag har längtat efter denna dag hela året men nu när det är slut så känns det bara konstigt. Jag gick inte
upp klockan 6 imorse, jag behövde inte springa till bussen, jag spenderade inte hela dagen i ett kvavt klassrum och jag kom inte hem klockan halv 6 och jag kommer verkligen inte att spendera kvällen framför matteboken. Men det känns ändå inte helt bra. Nu är första året på gymnasiet slut. Det jobbigaste men framförallt bästa året under min skolgång hittills. När jag kommer tillbaka kommer jag att gå i tvåan. Tvåor är intetsägande. De är varken nervösa ettor eller självsäkra treor. De är som mellanbarn som ingen riktigt bryr sig om. När man går i tvåan kan man inte skylla på att man inte hittade klassrummet när man kommer försent, ingen ordnar några fester åt en för att man skall känna sig välkommen och det är absolut inte ok att fnissa vare gång de snyggaste killarna i trean går förbi. Nu är första året på gymnasiet slut och det är sorgligt men jag försöker istället tänka på vad som väntar. Mycket kommer faktiskt att vara desamma. Jag kommer att börja i en ny skola till hösten igen. Jag kommer att vara ny och oerfaren, uppfattas som efterbliven och korkad av de andra och jag kommer att komma försent tusentals gånger för att jag inte hittar i den gigantiska skolan som jag snart kommer att kalla för min. Jag hoppas då verkligen att frasen "I'm so sorry but I'm an exchange student from Sweden..." kommer att vara min räddning haha:)


Home is where your heart is

Jag vet att de flesta (ok, alla) som kommer att läsa min blogg de kommande månaderna redan känner mig. De har fått stå ut med mitt tjat om USA ganska så länge nu och vet alla detaljer angående min resa. Men om det skulle vara någon vilsen själv där ute som skulle virra sig hit så kan det ju vara bra om det nån stans går att läsa lite om vart nånstans i det stora land som de kallar för USA som jag under året kommer att kalla för mitt hem. Jag skall efter jag gått på EF camp flyga tvärs över landet till Idaho. Närmare sagt en liten stad som heter Meridian. Denna stad är egentligen inte så liten alls. Det bor ca 75 000 människor här och det är den tredje största staden i Idaho. Skolan jag skall gå på heter Rocky Mountain High School och är rätt så stor. Den är väldigt ny och har väldigt många elever. Hur många är än så länge lite oklart för mig för på EF sa de typ 1500 men min värdmamma sa typ 3000. Hur som helst så är det väldigt många och det kommer att bli väldigt annorlunda för mig då jag är van vid lilla och gamla Rudebecks med 450 elever. Jag är så otroligt nervös för hur det kommer att bli första dan. Jag lovar att jag kommer få att sitta själv inne på toaletten och äta min lunch (mean girls) och så kommer jag säkerligen inte att hitta till en endaste lektion. Men som tur är så går båda mina värdsyskon här. Min värdsyster kommer att gå sitt första år på High School precis som jag fast hon kommer att vara Sophmore då hon är 14 år. Min värdbror är 16 (alltså ett år yngre än mig) och kommer att vara Junior. Det kommer troligtvis jag med vara då jag tyvärr är född på hösten. Men men det blir säkert bra ändå:)



 


Nu var det väl dags även för mig...

Hej! Jag heter Mikaela Gillesén och är 16 år.För tillfället bor jag i Göteborg och går natur första året på Sigrid Rudebecks Gymnasium men snart, om ca 44 dagar (ja, jag räknar självfallet ner) far jag över atlanten för att spendera 10 månader I Idaho, USA som utbytesstudent. Jag åker med organisationen EF och hitills har allt fungerat jättebra med dem och de har varit alldeles underbara. Jag kan knappt förstå att det är sant och att jag snart lämnar allting för att åka iväg. Detta har alltid varit min dröm men det har varit något mycket avlägset, något jag alltid velat göra men ändå inte vågat hoppas skulle bli sant. Det är helt galet. För ett år sedan letade jag upp massor av utbytesbloggar och läste om deras föreberedelser för sitt år, för en vecka sedan var det dags för alla utbytisar som vars bloggar jag stalkat under året att åka hem till Sverige och nu startar jag min egen USA-blogg. Då jag själv älskat att läsa utbytesbloggar under hela det här året kändes det liksom självklart att även jag skulle starta en. Jag har seriöst stalkat varenda utbytesblogg som finns känns det som men ett bra inlägg om vad alla de som jag avundades i USA kunde verkligen förgylla min dag. Få mig att drömma mig bort, bort från Kemi och Fysik, bort från slaskiga februarimorgonar, bort från mitt (egentligen helt underbara när man tänker efter) svenssonliv. Haha inte för att jag förväntar mig att uträtta sådana stordåd med min lilla blogg men om jag kan inspirera någon att åka så är det väl alltid kul !:) Om 44 dagar, 15 timmar, 32 minuter och 43 sekunder är det dags... Oh herregud hur skall detta gå?




Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0