Let´s go to the beach, beach, Let's go get away

Jag och teknik går inte ihop och inlägget jag precis skrev försvann helt så nu måste jag skriva om allt... Det är inte så bra att skriva bloggonlägg samtidigt som man försöker vinna på rundpingis...
 
 
Idag har vi varit i den lilla söta staden New Port. Vi hade väl alla förväntat oss en varm och solig dag på stranden men då saker och ting sällan går som man tänkt sig (inte för att jag kan påverka vädret eller något) så var dagen mulen och vi överaskades av några regnskurar. Men det gjorde inget för jag fick ändå bada i havet en sista gång: Jag förväntar mig nämligen inte att få se det stora blå under de kommande månaderna. Det är lite sorgligt och kommer att kännas ovant då man där hemma är van att se det vid frukostbordet varje morgon. Vi har egentligen inte gjort så mycket idag då både shoppingutbudet och platsen i våra resväskor var begränsat så vi strosade mest omkring och tog massor av kort på på de söta pittoreska husen. Jag gjorde faktsikt ett inköp kom jag på nu! Vi gick förbi en litren affär, The Nutcracker, som var en affär fylld till bredden med julpynt. Jag kände att jag bara var tvungen att utöka min lilla samling med julgransprydnader haha:)
 
Sedan så gick vi som sagt till stranden där vi badade och aktade oss för terminator fiskmåsarna som tog vår mat och attakerade oss. Trots dessa odjur så var badet definitivt dagens höjdpunkten!
 
P.S David och Rasmus ni är bäst. Jag gillar er fast ni smygskriver i mina inlägg medan jag är busy och vinner rundpingis. D.S
 
 
 
 
Jag har det alldeles underbart här och vill nästan inte åka till min värdfamilj då det betyder att jag måste lämna Bryant och alla mina fina vänner här. Ok, jag vill faktsikt jättegärna träffa min underbara värdfamilj. Jag skypeade med dem idag och de är så snälla!!!:D
 

Boston!!!

Idag gjorde alla 400 utbytesstudenter som är stationerade här på Bryant en dagsutflyckt till Boston så kl 9 imorse så avgick 8 fulla bussar. Vi reste i bussarna med våra klasser men sedan när vi kom dit så fick vi springa som vi ville med vilka vi ville runt stan.
 
Vi hade sedan innan bestämt att vi inte skulle shoppa någonting för ingen av oss hade särskilt mycket (ingen alls) plats i sina resväskor så vi fokuserade mest på att se saker. Det finns många "saker" att se i Boston så vi hade inga problem att fylla dagen med aktiviteter. Först så tog vi tunnelbanan bort till Harvard. Campus var fullt av turister som fotade och guider med paraplyer men man kunde ändå känna "universitets-känslan "  mellan de gamla tegelväggarna. Vi bestämde att vi skulle ses där igen när vi alla skulle gå där haha:)
 
Inne på campus finns det en staty av en man som jag inte kommer ihåg namnet på (förlåt mamma). Statyn ser helt normal ut förutom hans tår som tillskilnad från resten av kroppen är helt guldiga. Detta beror på att det finns en tradition bland studenterna där (och likaså alla turister) att man innan en tenta skall gnida hans tår för att få lycka. Såklart så var ju vi tvungna att göra detta! 
och här är lite andra bilder från campus! Jag ber om ursäkt för att bilderna blir åt fel håll ibland men oteknisk som jag är har jag inte lyckats med att vända dem rätt...
 
Efter vi strosat omkring och kännt oss som akademiker så åkte vi till Fenway Park som är basebolllaget Red Soxs hemmaarena. Vi såg egentligen inte så mycket av själva arenan men vi spenderade en hel del tid i affären med alla Red Soxs prylar:p
 
Idag kom jag på varför jag gillar amerikaner så mycket. Hemma i Sverige så undviker man gärna småprat på bussen då det alltid blir så pinsamt men här pratar jag med folk på typ varje tunnelbana och det är hur trevligt som helst. Folk har frågat oss vartifrån vi kommer och så har vi pratat om det men den roligaste konversationen var när vi var på väg till centrum från arenan. En man kom fram till oss och kommenterade det faktum att Erika var den enda brunetten av oss. Han sa att han tyckte synd om henne som var tvungen att hålla koll på oss "blondes" och att hon säkerligen var ledaren i vår grupp. Han skämtade ju såklart men ändå hahah:D Sedan när jag började prata med honom och berättade vart vi skulle så gav han mig typ två olika kartor och när vi skulle gå av så skulle han visa övertydligt vilken trappa vi skulle ta och hur vi skulle ta oss dit. Ok, jag kan medge att jag kanske inte har världens bästa lokalsinne eller är en sådan där jättebra kartläsare men bara för att jag är blond är jag ju inte helt dum i huvudet. Han försökte ju såklart bara vara snäll och jag uppskattar hjälpen men ändå!
 
Vi var en sväng i hamnen och kollade på var Boston Tea Party var någonstans. Alltså var de slängde i te i havet.
 
Fram emot kvällen så drog vi oss in till China Town för att käka. Vi var rätt så hungriga och gick in på första bästa restaurang. Det skulle vi nog inte ha gjort för den restaurang upplevelsen var bland de värsta någonsin (men samtidigt också den roligaste). För det första så kunde vi typ inte beställa för kyparen förstod inte oss och vi förstod verkligen inte oss. Vi höll på att skratta på oss där ett tag när han skulle förklara vad "flat noodles" var för något men det kunde vi ju såklart inte göra så vi höll på att spricka. Sedan kom de in med ett te som var helt smaklöst men jag ville ta igen för skrattanfallet så jag sa att det var jättegott och då gav de oss typ tre kannor till. När maten kom in så var det dock värst. Vi fick nudlar dränkta i något som liknade snigelslemm och det var nästintill oätligt. Jag är verkligen inte kräsen när det kommer till mat men det här gick över gränsen. Vi försökte äta så mycket vi kunde för det vore oartigt att lämna allt för mycket men det gick inte. Det blev ju inte bättre av att hela personalen stod och iaktog oss då vi var de enda gästerna (ett tecken vi borde ha tagit hänsyn till). När vi ursäktat oss för att vi lämnat så mycket och kommit med ursäkten "The size of the portions are so big. We are not used to that in Sweden" och skulle betala så gick även det käpprätt åt... Vår kypare sa olika priser varje gång och tillsut så stod där två personer vid mig ock räknade mynt och sedlar. Vi ville bara fly därifrån men precis då vi rett ut allt så började det ösregna. Vi sprang in på närmsta kafé och beställde varm choklad. Där var jag cokså med om något nytt. När jag skulle betala min choklad och började räkna mina mynt då jag ville undvika att betala med så stora sedlar så råkade jag säga att jag nästan bara hade massa danska mynt. Då säger kassörskan "If you give me one of those, I'll give you the hot chocolate for free". Hon samlade tydligen på mynt så jag gav henne två danska femmor och så var det med det!
 
Det ser faktiskt godare ut än vad det var!
 
och min goda gratis choklad!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Go the swedes!

Idag så började camp lite mer på riktigt. Det är ju inte så att det blivit jätte seriöst än utan vi har fortfarande massa fritid att göra vad vi vill på. I morse så tog jag och Adelina en kort löprunda och det tror jag att vi skall göra imorgon med. Det var så himla skönt att springa runt campus när det inte var så hett att man kreverar. För det är varmt här. Även fast det regnade lite idag så har det varit riktigt hett vissa stunder. Värmen här är också helt annorlunda än hemma känns det som. Mycket fuktigare tror jag.
 
Efter frukost så samlades alla 400 studenter i ett auditorium där vi fick massor av information och delades upp i klasser. Klasserna delades upp efter i vilken stat man placerats i så alla i min klass Kennedy East skall bo i Idaho. Sedan så var det tydligen i alla fall 15 pers till i en annan klass som också skulle bo i potatisstaten. Inte visste jag att det var så populärt haha:) På lektionen idag så gjorde vi egentligen inte så mycket mer än att gå igenom massa mer info om aktiviteteter och regler. Efter lunch fick vi också presentera oss själva inför klassen. Det kändes ändå helt ok att stå där framme och snacka. Klart att man kanske inte pratar den allra bästa engelskan när man är lite nervös men i min klass så är det personer som har way mycket svårare för engelska än mig faktiskt. Tex de från asien för de har bara typ läst engelska i två år eller nåt.
 
Efter lektionerna så träffade jag några Nya Zeländare som var hur trevliga som helst. Jag fick smaka på något pålägg som de brukar ha på mackan som jag nu så klart har glömt av namnet på. Det var en svart nutella liknande kräm men den smakade inte sött och gott utan den smakade som ett koncentrat av soya, lakris och buljong. Uek..
 
Vi trotsade värmen på eftermiddagen och spelade både traditionell fotboll och amerikansk fotboll. En av våra tyska kompisar, Jan som spelar amerikans fotboll försökte lära mig att kasta men det gick la sådär om jag skall vara ärlig. Jag fick liksom inte in tekniken riktigt om man säger så...
 
På kvällen så var det kareoke och Bern and Jerry glasbar. Det var hur kul som helst och en riktigt bra stämmning. Vi bildade tillfälligt gruppen The Swedes och sjöng I Love Rock N' Roll och nu är jag jättehes och har ont i fötterna. men det var det värt det.
 
Lite bilder från dagen!
 
 

Im so excited that I just can't hide it

Nu har jag varit på amerikansk mark i ca ett dygn och det känns alldeles underbart. Helt fantastiskt och som jag alltid bott här på campus. Det låter jättetöntigt men det är så det känns just nu när jag ligger i min säng i mitt rum som jag delar med tre andra utbytisar. Det är norska Serine, tyska Kristine och Rina från Japan. Alla tre är hur goa och snälla som helst och vi har umgåts en del idag. Vi kom hit till Bryant University i Smithfield, Rhode Island igår kl tio och då var vi alla ganska trötta om man säger så för vi började vår resa över Atlanten kl 7 i tisdags svensk tid. Eller planet lyfte ju inte då men alla EF-studenter som skulle åka från landvetter samlades då. Vi var (och är ju fortfarande) 10 st, 2 killar och 8 tjejer. Då var vi ett gäng trötta, nervösa och blyga tjejer och killar men nu, ett och ett halvt dygn senare så är bara tröttheten som finns kvar, det andra är som bortblåst. Hänger man tillsammmans med folk konstant i så många timmar så lär man känna varandra ganska så bra och det faktum att vi fått hantera en del jobbiga och spännande situationer gör att man inte längre är så himla nervös och nojig.
 
Ök, så efter en EF-tjej checkat in oss på vår flight så fick vi 10 min att säga hejdå¨till våra föräldrar. Det var inte lätt och jag visste ju att så känslosam som jag är så skulle jag ju börja storlipa. Trots att jag egentligen knappt förstod vad som hände så grät jag och hulkade så att hela flygplatsen hörde (Jag är så glad att jag skippade maskaran alltså!). Detta var sista gången jag såg min familj, sista gången jag kramade dem på 10 hela otrloligt långa månader. Hur skall man hantera något sådant? Det var jättejobbigt det var det men ganska så snabbt så byttes sorgen ut mot glädje, glädje men framförallt förväntan. När vi 10 satt och väntade på vår boarding så kom en tjej från USA och satte sig vid oss. Hon hade varit utbytesstudent i Sverige och skulle nu åka hem. Hon berättade om sitt år och sa att det var det bästa året i hennes liv so far. Detta gjorde oss såklart ännu mer taggade. Det roliga var att hela konversationen var på svenska då hon lärt sig det flytande. Jag var mycket imponerad. 
 
Första flygresan på 45 minuter till Köpenhamn gick både snabbt och enkelt. På Kastrup så hittade vi snabbt och enkelt vår gate och vi hade långt tid på oss innan planet till Newark gick. Vi hann sätta oss ner och käka innan vi mötte upp en dansk EF-kille som skulle flyga med oss till Newark. Han var dock sen och lämnade oss flera gånger för att leta efter försvúnna danska utbytisar. Detta resulterade till att vi stod där och stampade i golvet av nervositet över stt vi skulle missa planet tills en arg dansk som jobbade på flygplatsen kom och hämtade oss och vi fick springa till planet. Detta var inte så kul men vi hann och det är den enda som räknas. Den här flygresan var men framförallt kändes mkt längre. Jag och de andra försökte sova men det gick ju sådär. Jag såg på olika delar av Hunger Games tre gånger istället.
 
När vi passerat visum-kontrollen på Newark så skulle vi åka buss till Boston. En resa på ca 3,5 h men all trafik och ett åskoväder gjorde att vi satt i bussen i typ 6 h eller nåt. Men det var ändå ok. Vi stannade typ halvvägs på ett ställe med massa olika snabbmatsrestauranger. Vi skulle vara nyttiga och beställa sallad med juice men det gick ju inte så bra haha:) Salladen var dränkt i dressingen och juicen var helt rosa och hade inga spår av fruktkött. Det var den största drickan jag någonsin köpt och det var ändå typ minsta storlken. You gotta love america!
När vi väl var framme så möttes vi av ljubel från alla utbytisar som redan var där. Dock var vi nog lite för trötta för att uppskatta det och alla somande ganska så snabbt i sina sängar skulle jag tro.
 
Idag var vi lediga och hängde bara på campus. Universitetsområdet är stort och det finns massor av göra. Vi har spelat beachvolley, badat, sett på bio och spelat basket. Sedan så har vi också ätit en massa. Frukostbuffén var to die for. På lunchbuffén som också var enorm var höjdpunkten glassbaren med alla dess tillbehör. jag kommer verkligen att bli så tjock!
 
Idag har varit helt underbar och imorgon skall det också bli väldigt kul för då börjar själva camp så att säga:D
 
Här är lite bilder från senaste dygnet!
 
 
På Newark med jennifer,nathalie och david.
 
On the buss!
 
New York!
 
Flingorna som fanns på fruksosten.
 
 
 
Vi från göteborg.
 
Rina och Sue från Japan.
 
 
 
 
 

12 h, 12 min och 12 s

Det är tur att ingen kan se hur mycket man rodnar när man pratar i telefon för annars så skulle nog min värdpappa bländats och förväxlat mig med ett rödljus eller nåt. Jag åker imorgonbitti men detta var första gången jag pratade med min värdfamilj på telefon. Jag menar vi har haft mailkontakt i flera månader men det är ju ingenting jämfört med att prata på telefon! De senaste två dagarna har jag försökt att ringa min värdfamilj flera gånger men de har inte varit hemma så jag var helt säker på att de inte skulle svara nu heller men så helt plötsligt när jag skulle lägga på typ så svarade nån i andra luren och jag blev helt ställd! Haha det var sjukt pinsamt för det var minj värdpappa som svarade och han är den enda som jag inte har haft nån kontakt med. Vi pratade lite gran men det var lite svårt (och pinsamt) när mamma stod och lyssnade över axeln ivrig att själv få prata med honom. Aja, nu skall jag trycka ihop resväskan och fixa det sista. Jag borde väl egentligen försöka sova men det är nog ingen idé... Bilen går hemifrån 06.15 imorn för alla EF studenter skall samlas vid landvetter kl 7.15...
 
Jag vet inte vad det är jag skriver egentligen. Om det inte hade varit så att jag redan packat ner mina springskor så skulle jag gått ut och sprungit av mig all glädje, nervositet och jag vet inte vad. Jag vet inte om jag skall skratta, gråtta eller spy just nu. My feelings are all over the place right now...Imorgon kommer att bli en jobbig dag. Att säga hejdå till min älskade familj kommer att bli oerhört svårt. Jag förstår nog inte riktigt att jag ska lämna dem nu. De har varit så otroligt stöttande och gjort det möjligt för mig att få uppleva min dröm. Den tacksamhet jag känner är enorm och jag vill bara gå runt och krama dem de sista timmarna vi har tillsammans.
 
Jag älskar er<3
 
 
 

See you later aligator! In a while crocodile!

Den gågna veckan har jag ägnat till att säga hejdå till mina nära och kära. Jag har flygt omkring här och var för att kunna säga adjö och få lyckönskningar av folk. Att åka buss över hela stan och ordna middagar har tagit på krafterna rent fysiskt men framförallt så är det alla okontrolerbara känslor som gör mig helt slut. Det är jobbigt att ta farväl. Det är faktiskt bara 10 månader som jag skall vara borta och med tanke på alla sociala medier som finns idag så är vi ju inte så långt borta från varandra egentligen. Men det är ändå svårt. Många tankar snurrar runt i huvudet; hejdå, jag har varit van att träffa dig typ varje dag och nu kommer jag inte att kunna göra det längre. Du kommer att skaffa nya kompisar medan jag är borta. Kommer vi att hålla kontakten? Tänk om vi glider ifrån varandra?
 
Sedan så känns alltid avsked så konstlade; Förstår du hur ledsen jag egentligen är? Är du ledsen? Borde jag gråta? Varför gråter inte du? Skall vi bara gå åt varsitt håll eller skall jag vänta tills du kliver på bussen?
 
Till alla er som jag sagt hejdå till och läser detta: Jag kommer att sakna er så oerhört mycket att det kommer att göra ont. Jag är jätte exalterad över att åka men det betyder inte att jag inte bryr mig om er. Snälla, don't be a stranger. Jag vill höra från er och kommer att göra mitt bästa  för att terrorisera er med. Jag vill veta vad som händer medan jag är borta. Vem har blivit tillsammans med vem, vart ligger det nya .Espresso House, Hur är den nya matteläraren?  Inget är ointressant eller tråkigt. De små sakerna är de som betyder .
 
I lördags hade vi också ett avskedskalas för släkt och familjekompisar (vilka nästan är desamma som släktingar).
Det kändes som om jag lagade mat hela dagen men när man skall mätta många munnar så får man göra det. Det blev i alla fall mycket lyckat tycker jag och jag uppskattade verkligen att de kom för att säga farväl. Jag fick också lite presenter som kan vara bra att ha med på resan som svenska små grejer, böcker att ha på planet och ett litet startkapital i riktiga hela vägen från amerika dollar! Så kul var det!:DTack för att ni kom!
 
 
Mina cupcakes som kanske inte villa anta den starka röda och blåa färg jag och önskat trots en hel burk med karamellfärg och min Stars N' Stripes paj som inte heller den blev riktigt som jag tänkt. Men vad gör det när de smakade underbart båda två!

Some people come into our lives and quickly go, others stay for a while, leave footprints on our hearts and we are never the same.

Jag trodde aldrig att man på en så kort tid kunde komma varandra så nära. Att plugghets och latte på vårt egna Espresso house kunde forma en sådan fin vänskap. Att jag lyckats snärja er på 10 månader är vad som får mig att hoppas att jag slipper spendera det kommande året forever alone.
 
 
Nu sitter jag här mitt i natten och försöker göra klart min lilla receptbok. Känner att tiden håller på att ticka iväg så jag får nog ta att lägga på ett kol!

Stars N' Stripes

Idag drog Gothia Cup igång i år igen! Massor av folk från hela världen som går runt i träningsoveraller på stan och grymt roliga matcher att titta på, och spela så klart! Vi vann vår första match idag mot ett norskt lag med 3-0 på slottskogsvallen. När vi trötta gick in på den nyklippta planen imorse drogs mina tankar till vår första match förra året. Vi spelade på samma plan och för motståndet stod det amerikanska laget Stars N' Stripes. Vi vann även den matchen men det är inte det som först dyker upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på den matchen. Jag kommer igåh att jag sprang runt och smålog så där jättefånigt hela matchen. Det spelade ingen roll om någon drog i min tröja eller om någon av amerikanskorna dribblade förbi mig för då var det ända jag tänkte på att  snart var det jag som skulle få spela i ett amerikanskt lag. Jag som skulle få göra något av det jag älskar mest i det förlovade landet. Då var jag riktigt lycklig och även om det skulle dröja ett år tills jag skulle åka så kände jag att detta skulle bli mitt livs äventyr.
 
Den senaste veckan har varit lite jobbig. Jag har fått börja säga hejdå till kompisar en efter en och varje gång jag gör någonting så tänker jag att detta kanske blir sista gången som jag gör just detta. Jag har haft ångest över packning och allt som skall fixas nu på slutet så jag har helt enkelt inte varit så taggad. Därför var det bra för mig att tänka tillbaka på förra sommaren. Jag behövde bli påmind om varför jag gör detta och nu börjar nervositeten övergå till förväntan (även om min sinnesstämning säkert kommer att ändras minst 89 gånger innan den 24).
 
Jag har också börjat lägga fram vad det är jag skall ha med mig och här är vad jag har köpt till min värdfamilj. Jag skall även köpa en bröllopspresent till min äldre värdsyster som gifter sig dagen innan jag kommer till dem och vars mottagning jag kommer att trilla in på den 4 augusti när jag kommer. Kul att träffa hela tjocka släkten första dagen:D
 
 

I've got a good feeling about this

Nu börjar det dra ihop sig på allvar och jag håller på att bli verkligt nervös. Bara 10 dagar kvar nu...
Jag borde väl börja packa och fundera på  vad man kan tänkas behöva under 10 månader som man inte har någon aning om hur de kommer att se ut. Speciallt svårt är det då man bara får ha packning på en vikt av 23 kg. Vad skall man prioritera? Jag tänker inte ha med mig så mycket kläder tror jag av många olika skäl. För det första så kommer jag att vilja shoppa en massa där! Victoria's secret, Abercrombie & Fitch, Hollister, Forever 21. Enough said. Sedan så lyckades jag på min High Schools hemsida luska fram vilken dress code som gäller:
 
* Inga bara axlar
* Inga linnen, axelbanden måste vara bredare än 3 inches vilket är 7,68 cm.
*Shortsen måste vara 3 inches från ljumsken och nedåt.
*Kjolar får kortast vara 3 inches ovanför knäna.
 
Ny regel för läsåret 12/13 är också att man inte får ha tights, yoga pants eller stretch pants om man inte har en klänning som minst täcker hälften av dina lår!
 
Inte för att jag tycker att min klädsel idag är särskilt utmanande men det är ju inte så mycket av min nuvarande garderob som är appropriate enligt deras regler. Det är heller inte någon idé att shoppa något nytt här i Sverige innan jag åker för det finns inte ett enda par shorts inne på Top Shop som passar in på de måtten och på när jag var inne på Tara idag så var väl medellängden på shortsen från ljumsken och nedåt ca 1 cm. Adjö fashionabla outfits och hej T-shirts och jeans!
 
Idag så skulle vi ha en så kallad utbytesträff för alla utbytisar från Göteborgsområdet. Vi skulle ha varit typ 10 st eller nåt men när jag kom inspringande (ja, jag var såklart sen då jag hade haft fotbollsträning på förmiddagen) på kafét så satt där fyra st personer. Två av mina bästa kompisar Nathalie och Kajsa samt en kille som heter David. Resten hade inte dykt upp. Jaha, det var väl lite tråkigt men jag tyckte att vi hade en trevlig liten pratstund ändå. Alla är väl lika nervösa och stissiga just nu så det var skönt att få snacka med folk i samma situation som en själv.
 
Nu tänkte jag sitta och pyssla lite med min egengjorda bakbok som jag skall ge till min värdfamilj. Om jag hinner bli klar dvs... Sedan skall jag belöna mig själv med ett avsnitt av TVD. Jag är värd lite ögongodis för i TVD så är alla kille som tjej hur j*kla vackra som helst hahah;P
 

Gör inte som jag...

Tänkte ägna den här lilla stunden att ge några tips till alla future utbytisar och ge alla andra ett ögonblick av "jag är så oerhört mer organiserad och duktig än vad hon är".

För i helgen var jag uppe i Stockholm och skulle skaffa visum på den amerikanska ambassaden tillsammans med några vänner. Vad som i maj månad var tänkt som en liten minisemester i lugn och ro i vår huvudstad blev nog inte riktigt vad vi hade tänkt oss även om det tillslut blev jättemysigt ändå och för några minuter sedan så fick jag ett litet sms från posten om att ett brev från American Embassy nu ligger och väntar på mig på ICA Kvantum. Men för att undvika jobbiga situationer och panikångest anfall mitt i natten så borde ni tänka på detta:

 

1. När ni får era visumansökningar så skall ni med än gång fylla i alla tusen uppgifter och fixa alla foton med en gång så att ni så snabbt som möjligt kan boka en tid hos ambassaden. Gör inte som jag och lägg de där ansökningspapprena i en låda någonstans och skyll på att du har en biologiexkursion som gör att du inte hinner fylla i de där pappren just nu, imorn eller nästa vecka. Tro inte att det säkert går enormt fort och enkelt och att folket på ambassaden säkert har en tid för dig när du tycker att det passar. Tro mig de är mer busy än man kan tro. Väntar man förlänge med att boka tid så får man en tid som är 2 veckor innan man skall åka och genast blir man väldigt nervös för att man inte skall få tillbaka det i tid.

 

2. Kolla inte igenom så ni har fyllt i alla papper, köpt kuvert, tagit kort på er själva och skaffat ett personbevis dagen innan ni skall åka upp till stockholm för att ansöka om visumet. Speciellt inte om ni skall till ambassaden en måndag och dagen innan därför är en söndag. Det kan vara mycket krångligt ( eller helt omöjligt) att införskaffa viktiga dokument som t.ex. ett giltigt personbevis en helgdag då inte skatteverket har öppet. 

 

3. Beställ inte ert personbevis på skatteverkets hemsida för då är risken mycket stor att ni inte får ett personbevis som är på engelska med en stämpel vilket ni behöver. Once again, läs igenom instruktionerna noga för annars är det lätt att man missar att nån har skrivit " Ert personbevis måste ni beställa via telefon och det skall vara på engelska och se även till så att de stämplar det."

 

4. Skulle det vara så att man gjort allt detta som står ovan så är det oerhört viktigt att man inte först börjar gråta, skrika och slå på allt i sin väg, slänga sig ner på golvet och sluta andas. Det hjälper inte, tro mig.Som ni säkert förstår så gjorde jag alla dessa misstag och det löste sig tillslut tack vare att jag var supersnabb på att fylla i dokument mitt i natten, mina föräldrar kunde tänka sig att köra bil till Stockholm fram och tillbaka, min mamma är mycket bra på att övertala folk och få dem att göra som hon vill och jag har kompisar som stöttar mig när jag bryter ihop.

 

Som sagt, saker och ting brukar lösa sig tillslut men vill man undvika drama och vill kunna sova gott om nätterna utan att dröma mardrömar om att man blir stoppad vid den amerikanska gränsen på grund av att man inte lyckats skaffa ett visum så borde man ta till sig av dessa små tips. Just saying... 


Everything is going to be alright...NOT

Jag vill inget hellre än lägga mig ner på golvet och skrika just nu. Banka sönder parketgolvet med min bara händer. Jag känner en mycket stor frustration men jag måste lära mig att hantera sådana här situationer för jag tror inte att min värdfamilj skulle uppskatta ett sådant betende. Nu börjar min ilska långsamt övergå till ledsamhet och besvikelse men vad gör det  när det ändå inte finns något jag kan göra åt situationen. Ok, nu börjar jag inse att min reaktion kan verka något överdriven men så här är det. Ända sedan min absoluta favorit kille i hela världen av någon anledning bestämde sig för att inte besöka fina lilla Sverige på sin senaste världsturné så har jag tillsammans med alla andra troende försökt att få honom att komma hit. Vi har twittrat, gjort videos och vissa hade till och med en parad i hans ära för att få hans uppmärksamhet riktad hitåt. Nu när det var dags för nästa världsturné så hoppades vi innerligt att han skulle inkludera oss i sin tour och för ett tag i en intervju när han de frågade honom om touren så sa han bland annat något i stil med "Well, we are going to all kinds of places all over the world for example... uhm... like Sweden." . Alla vi svenska fans dog lite gran och drog en suck av lättnad men då inser jag en sak. Men vänta lite här, den här touren är nästa år, 2013. Första halvan av 2013 kommer jag inte att befinna mig i detta land utan då kommer jag att bo i USA. Vad händer om jag inte är hemma när min älskling skall ha konsert här? Skulle jag kunna hantera en sådan besvikelse?
 
Nej, egentligen inte men jag måste för nu visar det sig att Justin Bieber skall besöka Sverige den 22 April 2013 och då är jag inte hemma. Mina största farhågor blev sanna. Min dröm om att se min future husband live krossades precis. Nu är det ju såhär att han även såklart tourar i USA där jag kommer att befinna mig de kommande 10 månaderna. Han kommer ju såklart inte till Idaho och då är närmaste konsert i Portland, Oregon den 8 oktober. Ok, rent teoretiskt skulle jag nu i panik kunna köpa en svindyr biljett någonstans runt sektion Z tusen mil från scenen men det skulle inte funka i praktiken.Jag har absolut ingen aning om hur mitt liv ser ut den 8 oktober. Sedan så tar det drygt 7 h att åka till Oregon från Meridian med bil. Sedan får jag som utbytesstudent inte övernatta någonstans om jag inte är i sällskap med någon över 25 år. Jag har liksom ingen lust att be min värdmamma köra mig dit, tvinga henne att sova över där en natt för att sedan köra mig hem igen.
 
Jag frå helt enkelt acceptera mitt öde och sluta låta som en bortskämd liten snorunge. Jag skall snart iväg och leva en dröm som jag har haft mycket längre och som kommer att ge mig många fler minnen. Eftersom Justin och jag skall gifta oss när vi blir äldre så kommer jag ändå att få spendera resten av mitt liv med honom. Han vill nog hellre att jag åker och missar honom så att jag kan visa honom Sverige sedan när han skall träffa mina föräldrar. Fast jag kommer ändå att hoppas att han ställer in konserten. Får inte jag se honom så skall ingen annan få göra det  heller
 
 
 
 

RSS 2.0